Busfrö

Lukas har nu bott hos oss i 6 dagar och vi har lärt känna varandra en del och lite rutiner har kommit. Så klart är det ju inte så lätt att alltid förstå sin lilla valp, samtidigt som det också måste vara en del klurigheter för Lukas att förstå vad vi människor egentligen menar.

Han har börjat att visa oss när han behöver gå ut för sina behov, eller så har också vi börjat att förstå bättre när det är dags. På så sätt blev gångerna man fick torka färre och färre de senaste två dagarna.



Idag var jag ute med honom en sväng in i den närmsta skogen. I en liten glänta fick han springa fritt som han ville. Oh, vad kul det vart, både för Lukas och för matte. Fast man fick då lära sig, att det gör ont i munnen, när man biter i en liten tall gren med barr på. Det var ju inte roligt alls, så då fick man ta en fin pinne istället. När Lukas hörde grannen håller på med sin motorsåg långt bort någonstans, kom han springandes mot mig och vi fick leka vidare på ett ställe mot andra hållet. Men det viktigaste är ju att vi lekte vidare.

För Lukas är nämligen ett riktigt busfrö som vill leka jämt och brottas och välta omkull pinnar och kottar. Ibland vill han helst, att leken aldrig tar slut och har då svårt att förstå att matte och husse måste gå hem med honom någon gång. Då gäller det bara att bära honom hem, för annars behöver vi nog slår upp vår tält utanför huset och bo där istället.

Äntligen hemma!

I förrgår kom Lukas äntligen hem till oss. Bilresan från Höghedens kennel gick bra enda tills dess vi närmade oss hemmet, då han kräktes. Efter urpackning av bilen var det dags att nyfiket inspektera det nya hemmet. Efter ganska kort tid kom Lukas fram till att köksrummet är en utmärkt sovplats.

Efter en kort inspektion av gräsmattan runt huset kom en trött Lukas in, han sov sen i flera timmar innan det var dags för mat och ytterligare en kort promenad. Behoven görs ömsom inne som ute.

Då det var tid att sova fick vi visa honom sovplatsen intill sängen, han fann den mysig och efter lite bökande somnade han gott. Under natten vaknade han och utförde sitt behov i köket (vi hann inte få ut honom innan det var försent) sen somnade han om och väckte oss inte förens 05.30 (!).

Lukas känns redan nu som en trygg familjemedlem. Den enda lilla utmaningen vi har haft har varit att lära honom att gå i trapphuset, men efter lite träning klarar han även det med bravur!

En spännande och mycket givande framtid är här!